Kan Sverige försonas?
Nu är det Ramadan igen, nu är det Försoningsdagen igen och snart är det Jul igen.
Stora, allvarliga högtider som är besläktade med försoningens budskap. Årtusenden sveper förbi och de årliga rituella dagarna upprepar sig i ett fast mönster. Försoningsdagarna har blivit många hittills. Lägger vi till förenta nationernas och politikvärldens arbetstimmar i frågan kommer vi upp sammanlagt i åtskilliga år av försoningsarbete, på heltid, dygnet runt. Ett hedervärt arbete, kan man tycka. Men vart har försoningen tagit vägen?
Inte ett spår. Inte i Det heliga landet, inte på Irland, inte i Baskien, inte i Irak, inte i Afganistan, inte ens i Ghandis land. Ingenstans hittar man den lyckade försoningen. Varför kära ni judar, kristna, muslimer, hinduer försonas ni inte på riktigt? Varför kära ni gudar, profeter, religionsutövare, politiker, diplomater, FN-höjdare lyckas ingen? Hur kommer det sig att försoningen inte slår rot, går i grodd och slår upp i blom?
Ett mysterium?
Mänsklighetens och den enskilda människans tillstånd påminner om varandra som tvillingar. Många, alldeles för många, individer schabblar bort nuets närvaro och möjligheter på det förflutna. Man frossar i lidandet över det som har hänt, över det som inte har hänt, över det som skulle ha hänt, över det man gjorde mot andra, över det som andra har gjort mot en själv, över det som man borde ha gjort eller inte gjort. Och man har svårt att försonas. Vårt kära släkte med sina nationer, stater och folkgrupper upprepar något likadant. Mänskligheten offrar nuet för historien i ett slitsamt lidandespår. Och har svårt att försonas.
Gudar, profeter, makthavare, vanliga människor har i tusentals år försökt med försoning. I det stora hela har alla misslyckat. Vad beror det på?
Kanske är försoning en omöjlig idé?
Jag har bara min egen historia att berätta. Första kapitlet i min historia skulle jag aldrig önska någon, inte ens djävulen. Det handlar om uppryckning från barndomens fria värld där misshandel, översitteri, krig, flykt, saknad av kärlek och främlingskap ockuperade den första delen av vägen. Det andra kapitlet däremot, den del av vägen som får mig att leva nu, skulle jag gärna bjuda varenda en på. Jag vet inte hur jag skulle ha tacklat livet om jag inte hade försonats med mig själv för min historias första kapitel. Jag menar det: försonas med mig själv! När jag kom till insikten om att kunna försonas med det förflutna insåg jag det omöjliga i själva försoningsidén. Nämligen att be den andre om förlåtelse och försoning. De människor som hade lämnat smärtans och lidandets klor i mig och de som har drabbats av min hänsynslöshet var omöjligt att hitta. De var utspridda i krigsfronter, i fängelse, på flyktens vägar och i gravar.
Paradoxen i den traditionella försoningen låg i detta, att även om jag hade hittat några personer att försonas med var det inte alls säkert att försoningsförsöket skulle lyckas. Eftersom försoning i traditionell mening kräver den andres välvilja, deltagande och godkännande. Vägrar den andre av någon anledning att gå med på försöket blir det inte heller någon försoning. Alltså försoning som den utövas i tusentals år är en handling mellan två eller fler parter och kräver alla inblandades välvilja och godkännande för att den ska i hamn. Tyvärr visar historien, människans och mänsklighetens, att det är här som försoningsförsöken stupar. Den traditionella försoningen bygger på ett yttre beroende mellan de inblandade och det är på detta beroende som försoningen stupar. Den enkla förklaringen kan vara att vi människor, individer som kollektiv, inte går i samma takt i vår utveckling och insiktsmognad. När den ene är redo är den andre inte alls där och då faller försoningen.
Inre försoning
Jag hyser en stor tacksamhet för denna insikt som vägledde mig inåt. Här och nu, lägg ner din mänskliga ryggsäck, titta in och förlåt dig själv och försonas med dig själv för det som du bär på. Förlåt dig själv och försonas med dig själv för andras handlingar som du gömmer inom dig. Förlåt dig själv och försonas med dig själv för allt du själv har gjort mot andra och mot dig själv, viskade insikten. Du kan förlåta dig själv och försona dig själv för din personliga historia, för släktets historia eller för vad som helst. Och du kan transformera allt som var lidande till din styrka och till ljus inför dina nya steg. Detta kallar jag för Inre försoning, Inre förlåtelse.
Först när jag har utfört min inre försoning och när den andre har utfört sin kan det vara dags för nästa steg: den yttre försoningen. Har man kommit så långt uppstår Yttre försoning, Yttre förlåtelse som ett säkert rituellt utbyte av insiktens gåvor.
Utifrån denna erfarenhet ser jag Inre förlåtelse och Inre försoning som kärnan i all lyckad försoning. Först när den enskilda människan har utfört inre förlåtelse och inre försoning inom sig själv och med sig själv är hon redo att sträcka ut en ärlig hand till den andre. Inre förlåtelse och inre försoning är en process som sker inne i människan helt oberoende av andra inblandade. Man själv står i fokus, förlåter och försonas med sig själv för sitt eget och för alla inblandades bästa. Syftet är att uppnå frid inom sig själv. En människa med frid i det inre är bäst rustad att skapa fred i det yttre.
Kan Sverige agera som ett globalt centrum för inre försoning?
Alla är här – svenskar och samer, finnar och tyskar, ryssar och tjetjener, kineser och tibetaner, amerikaner och afghaner, indier och pakistanier, israeler och palestinier, turkar och kurder, mexikaner och spanjorer, araber och perser, indianer och peruaner, tutsier och hutuer, grönlänningar och danskar och många fler. Den globala mångfaldens blandning har fått sin plats även i Sverige. Många av dessa människor är nu aktiva i etniska föreningar och samfund med syftet att ombesörja gruppens etniska kultur och intressen. På flykt från sina hemländer bär många också på spår och konsekvenser av sina samhällens konflikter och krig. Lidandet fortsätter i olika former och grader inom individerna här också i det nya landet.
Det finns gott om exempel där en uppblåsning av konflikter i hemlandet kan aktivera smärtor i individerna här och i sin tur leda till motsättningar och konfrontationer mellan olika etniska grupper. Vi tar ett färskt exempel. Våren 2010 erkände den svenska riksdagen det Ottomanska rikets övergrepp på armenier, assyrier, kaldéer och pontiska greker som folkmord. Detta ledde till spänningar mellan turkar, armenier, kurder och assyrier som fick ett tydligt uttryck med en het debatt i den svenska politiken. En debatt som nästan ett sekel efter händelsen ännu visade på smärtans och sårbarhetens anda. Det är inte helt ovanligt med intolerant och fientlighet mellan olika etniska och religiösa grupper på grund av händelser i det gamla samhället. Seklernas gång verkar inte garantera läkande av sår. Tvärtom, tiden kan verka som bärare av ett fast mönster som ett upprepande ont arv. En brytning ur denna onda cirkel kan dock uppnås med nya insikter. Det behövs handlingar inom insiktsarbete för att vinna inre frid och för att kunna skapa yttre fred. Detta arbete är vad Inre försoning erbjuder. Det är först när den enskilda människan har försonats med sina egna känslor, föreställningar och förhållningssätt till kollektivets konflikter och historia som hon eller han kan ta steget vidare och försonas med den andra parten. Detta gäller även gruppen. En grupps inre försoning kan leda till en yttre försoning med de andra grupperna.
Ett inre försonings arbete inom de etniska grupperna i Sverige (även svenskar, samer och andra folkgrupper) kan leda till minst två stora konsekvenser. Den ena är mer tolerans och hjärtlighet, integration i mänsklig samhörighet och vänligare samhällsklimat i Sverige. Den andra är att Sverige har möjlighet att bli ett centrum för globalt inre försoningsarbete. Människor och etniska grupper som just har utfört inre försoning inom sig själva, kommit till insikt och vunnit inre frid kan med denna erfarenhet och med lämplig utbildning verka som inre försoningsambassadörer i sina hemländer, eller i andra länder. Dessa människor kommer att åstadkomma vad alla historiens förmedlare misslyckats med. Detta är en möjlighet av den enkla anledningen att försoningsarbetet börjar i hjärtat, inom den enskilde människan.
Låt oss börja
Att prata om goda idéer kan vara guld värt, men att genomföra en god idé är bättre en guld. Så låt oss gå till ett konkret förslag:
Vi anordnar ett par dagars seminarium i Inre försoning och Yttre försoning. Den första dagen är alla välkomna att utföra inre försoning med sig själva. Den andra dagen ägnas åt de grupper som vill utföra en yttre försoningsprocess med varandra.
Därefter kan de som känner engagemang för att sprida inre försoningen vidare här eller i sina hemländer få en längre utbildning. Om dessa idéer tas väl emot i ert hjärta är ni välkomna att kontakta mig för samarbete.
God Ramadan, God Försoningsdag, God Jul och lycka till med inre försoning.
Pêl Rostam, Inre försonings arbetare
den 8 septemper 2010