Jag kommer ur naturen, ur ett nomadiskt liv format av rörelse, tystnad och eld. Min första skola var inte byggd av ord utan av närvaro – en djup inre kunskap om att människan hör samman med jorden, rytmen och den kolsvarta himlens oräkneliga ögon.
Sedan kom uppbrottet. Jag fördes in i militarism, krig och den värld där människan steg för steg lär sig att leva långt från sitt eget hjärta. Det yttre kriget blev också ett inre krig, och det som splittras i människan lämnar inte hennes liv oberört.
Det fanns en punkt där allt inte längre kunde bäras på samma sätt. Det som såg ut som sammanbrott blev också en öppning. Där föddes en annan väg – som en ny dörr, en ny möjlighet att börja om. Förlåtelsens, försoningens och fredens väg. Inte som tröst, utan som något som långsamt gjorde det möjligt att leva vidare på ett sannare sätt.
Det jag i dag bär fram genom inre försoning, 3 minuter fred och fredscirklarna växer ur den erfarenheten. Det är olika uttryck för samma rörelse: att gå från det splittrade mot det hela, från inre krig till inre fred, och därifrån vidare mot fred mellan människor.
Jag återvänder ofta till bilden av elden. Den enkla elden där dagens mat lagas, där ljuset faller över ansikten, och där berättelsen och tystnaden får leva sida vid sida som gåvor. Och den stora mänskliga elden, där vårt gemensamma öde ännu väntar på försoning. Kanske är det där mitt arbete hör hemma – i rörelsen mellan dessa båda eldar.